Stress

Jaha, det blir visst inte tid så ofta att sitta framför datorn. Först jobbar man hela dagen, sedan är det hem för att i bästa fall umgås lite intensivt innan det är fotboll, fitness eller simning och därefter hem igen för att äta (om man inte hunnit det innan träningen) och umgås en ministund innan lilltjejen måste lägga sig. Därefter är det tvätt, disk och i bästa fall en slö stund i soffan innan övriga i huset behöver komma i säng. Varje dag är lika stressig och veckorna bara flyger iväg. Jag har otroligt dubbla känslor över mitt sätt att leva. Å ena sidan tycker jag om att vara i farten och se till så att alla får sin tid, å andra sidan avskyr jag stress och tycker väl inte att det är ett idealiskt sätt för en sexåring att leva - vet bara inte hur jag ska gör aför att både få ha kakan och äta den. Det slutar väl med ett psykbryt om jag inte vinner x antal miljoner på tips eller lotto och hur stor är den chansen?
Idag beslöt jag mig för att på ngt sätt visa mannen att jag älskar honom och dessutom själv få uppfyllas av en positiv känsla, så därför köpte jag tre vackra rosor med lite brudslöja i samt ett kort där jag berättade att jag älskar honom när jag var på väg hem från jobb.
De togs emot med glädje.
Vi får väl se hur helgen fortlöper och därmed skriver jag idag inte mer här idag.
Sov så gott!

Längesedan..

Jaha, då sitter jag här igen efter ett långt uppehåll i mitt skrivande som använts till att fundera. Jag behövde fundera över om jag skulle fortsätta skriva eller inte. Mannen tyckte efter förra inlägget att det var bra skrivet men väldigt utlämnande. Jag och min sida tyckte att det kunde väl kvitta då jag är anonym, men han menade på att det fanns ju faktiskt de som visste vem vi var i alla fall. Välkomna till kvinnligt respektive manligt perspektiv:). Alltså, efter en lång tids funderande bestämde jag mig då för att skriva av mig igen och de som vet vem jag är känner också till det mesta av det som jag skriver om - varför då se det som ett hinder?
Sedan jag skrev sist har det hänt lite i mitt liv, mest vardagliga saker som är både roliga och lite mindre roliga.
Jag hann ha två egna aerobicpass som instruktör innan julen kom - stor nervositet innan och en ännu större lättnad efteråt för att jag faktiskt fixade det utan att svimma:). Några pass fick jag ge bort till någon annan instruktör då jag själv åkte på förkylningar, lite magproblem och andra smååkommor. Fruktansvärt frustrerande då jag till slut blev rädd att de övriga på gymmet skulle tro att jag inte vågade hålla i några pass.
Sedan slutade en av mina kolleger för att gå på föräldraledighet med lite välbehövd semester innan - stor saknad!!
Därefter kom så julen i rask takt och jag & min familj var med om något så fruktansvärt skrämmande och obehagligt som jag varken hoppas eller tror att vi under vår återstående livstid kommer att vara med om igen. På lillejulafton är vi på väg till mina svärföräldrar för att fira lite med dem, men först ska vi åka inom "Hemmakväll" för att lämna tillbaks några filmer. När vi svänger runt hörnan på den väg vi ska stanna på ser vi en man som ligger på trottoaren varpå min man börjar sakta in då han tror att mannen i fråga ramlat och behöver hjälp. Jag ser dock att det finns ett hål i pannan på denna man och att han ligger i en stor blodpöl med ögonen vidöppnna - han ser död ut!
Jag skriker att min man ska fortsätta framåt då vi har alla tre barnen i bilen och att han istället ska gå bort och försäkra sig om att någon ringt efter ambulans. Det var gjort. Mannens liv gick inte att rädda, vi var ganska låga och äldsta dottern som såg allt, kunde inte förmå sig att äta något denna kväll. I mellandagarna kom två väldigt sympatiska poliser hem till oss och tog våra vittnesuppgifter. Med tanke på senaste tidens plumpa agerande/uttalande från diverse poliser vill jag här lyfta upp denna kår. Då de dagligen ser väldigt mycket och säkert känner frustration många gånger var i alla fall dessa två riktiga gentlemän som var hänsynsfulla och varsamma då de tog våra två äldsta barns vittnesmål. Uppgradering av händelsen: ingen gärningsman är ännu gripen..
Nyår kom(!). Vi firade inte på det sätt som vi egentligen hade velat, men trots lite irritation innan dagen kom så fick vi ändå trevligt - betydligt bättre än vi vågat tro. Nästa år ska vi ändå försöka vara lite tidigare i vår planering så vi kan påverka i den riktning vi själv vill utan att känna oss fångade i en fälla. Dock, som sagt, blev kvällen ändå bra.
Största tjejen fyllde sedan 15 (ups(!), hur gammal är då jag?) och vi skulle fira henne med våra övriga familjemedlemmar. Det blev inte så eftersom både jag och dottern i fråga var lite småfebriga och förkylda. Vi sköt på det till veckan efter, men fick sedan skjuta på det på obestämd tid då jag lyckats dra på mig ett virus på balansnerven. Ledsen och arg på hela situationen fick jag snällt stanna hemma från jobb, försöka ordna någon annan att ta mitt pass osv, osv. Det gick helt enkelt inte ens att tro att jag skulle kunna varken det ena eller det andra - för mig kändes det mest som att jag befann mig i ett ständigt karusellåkande eller ännu värre, att jag ständigt var på "snusen" (positivt tänkt så var det i alla fall helt gratis).
När jag så äntligen kände mig bättre så var jag tillbaks på jobb igen en hel vecka innan min kollega och vår vikarie för den andra kollegan åkte på influensa - jag kan säga som så att jag somnade i soffan den fredagen:). Det var ändå mest synd om dem(!). Själv upplevde jag det jobbigt att vara sjuk, beroende av andra och ett ständigt dåligt samvete mot kollegerna som fick köra på efter bästa förmåga. Känslomässigt är det lättare att vara den kollegan som är på plats och drar lasset - tycker i alla fall jag:).
Sonen fyllde 13 i slutet på januari och vi firade honom själv väldigt stillsamt med god mat och hyrda filmer. Helgen efter hade vi så kalas för alla tre barnen. Öppet hus blev det så folket kunde komma och gå som de ville. Allt flöt på bra och lyckligast var så´klart den blivande sexåringen - för henne är allt dylikt fortfarande spännande (för 13-åringen också, även om han inte fullt ut erkänner det:) ). Sedan fyllde då lilltjejen sex i veckan som gick. Vi har som tradition att sjunga och ge frukost på sängen vilket alla ser fram emot, utom möjligtvis 15-åringen som gärna vill ha så mycket sömn hon kan få:). Dock är detta väldigt spännande för en sexåring vilket jag fick erfara genom att skicka henne i säng igen kl fem på morgonen för att kunna "överraska" henne:) - charmigt!!
Ny cykel från oss, skrivbord från farmor och farfar som kom hem till oss en sväng då de inte kunnat komma på kalasdagen, alltså det blev en lyckad dag för den lilla!!
Hon hade fått pengar - lite besviken blev hon på mormor och morfar för att de inte hade med sig en paket - till hjälp till en ny säng. Dagen efter körde därför min man ner till Malmö för att hämta denna. Vi tyckte att det var precis en sådan som var kanonbra till henne då det fanns både lådor och hylla till den, men när vi skulle sätta upp den visade sig att den var för smal så nu får vi själv försöka sälja den igen - jaja, ibland är vi kanske något impulsiva. Jag såg bara hylla och lådor + det bra skick den var i men glömde kolla måtten:).
Själv höll jag i mitt första step-pass denna kväll och det gick skitbra!!!
Jag kände mig helt oövervinnlig ända tills senare på kvällen då en ny förkylning slog till med full kraft:(.
I fredags var vi så äntligen hemma hos vår goa kollega som fått sin lille prins den 15:e januari. Trots lite magknip på kvällen så var han helt fantastisk. Bebisar luktar gott, är mjuka och man får en känsla av att de ska skyddas till varje pris om det så blir att man själv stryker med. Min kollega som är mamma till honom är ensamstående, men pojken har dock en hyfsat närvarande pappa. Vi fick pratat lite om olika situationer och känslor som kan vara svåra för pappor att förstå, som t.ex varför han inte i nuläget bara kan komma och hämta barnet med sig hem till sig för övernattning. Helt fel läge så här tidigt då hormonerna på en kvinna gör henne till en tigrinna som försvarar sitt barn. Vill här påpeka för personer som inte håller med om det rätta i detta, att pappan är välkommen att vara där hemma så mycket han vill för att vara med sin son - förutom övernattning. Dessutom ska ingen döma utan att veta varje detalj i bakgrundsfaktan!
Helt underbar var han i alla fall.
När jag sedan körde hem på kvällen/natten såg jag ett djur som ja först trodde var en hund - det var det inte!
För att försäkra mig körde jag och vände för att kunna ta mig en närmare titt. Jag körde förbi detta djur tre gånger och kan svära på att det jag såg var en varg. Skithäftigt och skrämmande på en och samma gång!!
Ja, vi har gjort rätt - polisen fick samtal från min man som vidarebefodrade vad jag sett (hade inte numret med mig i bilen) och de trodde på mig.
Igår var jag ute och gick en runda med en väninna i skogen i det helt underbara vädret. Sedan var jag och lilltjejen en sväng hos mina föräldrar medan övriga familjemedlemmar var på fotbollscup. Äldsta dottern sov sedan hos en väninna på annan ort och gör så även denna natt. Vi andra tittade på melodifestivalen och åt sen mat.
Idag sover en kompis till sonen över då de ska på cup imorgon - det är sportlov för övriga familjemedlemmar nämligen. Lilltjejen sover hos farmor och farfar för att slippa gå upp tidigt och sedan hänga inne i en idrottshall hela förmiddagen, så är är väldigt lugnt hemma just nu. Nu blev det mycket trots att jag försökt fatta mig kort, men så var det också ett tag sedan jag skrev något. Sov så gott!!

Orken att vara en sexgudinna & trebarnsmor..

Hade egentligen inte alls tänkt skriva något idag då jag är fullständigt slut som människa. Just nu skulle jag behövt antingen fler veckodagar eller fler timmar på dygnet för att hinna med allt som ska göras. Denna veckan har det varit ett väldigt "fläng" hit och dit. Det skulle fixas födelsepresent till Kärleken i mitt liv och den skulle helst kosta Gratis - alltså inte helt lätt.. På bemärkelsedagen i fråga for jag från jobb och direkt till utvecklingssamtal med minstingen, därefter hem med en 5-åring x-tra, fram med diverse ingredienser till bak för att kunna fika och fira maken sådär lagom stillsamt. Undan med fikan, ner till affären och hem för att fixa en "festmåltid". Killarna stack därefter på träning, tonåringen försvann ut för att få sitt sociala behov tillgodosett en stund medan jag tog hand om röran som blivit efter middag och fika samt fick ta itu med en konfliktsökande 5-åring. När klockan var 21.00 var jag totalt slut som människa, men då hade jag ju tvätten att ta hand om. Struntar jag i denna en dag har tvätthögarna en förmåga att växa till stora högar. Inte nog med smutsiga arbets-, skol- och dagiskläder - vi är dessutom en aktiv familj så här finns massor av diverse träningskläder också i tvätthögen. Det blir lite grann när man är fem i familjen. Hade samhället bara värderat hem och barn mer så kanske någon av föräldrarna skulle kunna jobba färre timmar för att hinna med att se om sitt hus, finnas mer tillhands för sina barn och orka med mer vuxentid utan att få dåligt samvete mot barnen och ändå kunna överleva ekonomiskt.. Vi pratar om kvinnofällor om vi inte får rätt till att jobba mer, men det kan lika gärna bli en kvinnofälla på andra hållet. Givetvis tycker jag att de kvinnor som vill jobba heltid ska ha rätt till att göra det men jag tycker också att de föräldrar (nu skrev jag inte kvinnor) som vill vara hemma mer ska ha möjlighet till det utan att familjen ska gå under ekonomiskt. Jag tycker att många av dagens kvinnor sitter fast i en fälla också. Först ska vi jobba heltid och helst göra karriär som männen, sedan har det visat sig att vi åker hem och tar tag i nästa jobb - hemmet(!), för det kan ju inte se ut hur som helst, sedan ska maten fixas, ungarna köras till aktiviteter, läxläsning och hålla sig själv i trim. Ja, man måste ju kunna se ut som en sexgudinna när tiden väl räcker till att rumla runt lite i sänghalmen, eller hur är det egentligen med den biten? Just nu får, i alla fall jag vara glad om orken ens räcker till åt det genomsnittliga engångsligget/vecka. Viljan finns med orken tar slut redan innan jag tagit steget över tröskeln till sovrummet. Med tonåringar i huset får man dessutom boka tid för att kunna umgås lite mer intimt för de sitter ju uppe nästan längre än vad vi gör och har man dessutom som vi en 5-åring i familjen så är det ju inte bara att hoppa på varandra när lusten faller på på dagtid - vi sitter med andra ord i en sexuell rävsax:). För att återkomma till mitt stressade liv ska jag i snabba drag knyta ihop denna dagen också. När jag slutade for jag hem och bytte om till träningskläder och passade på att leta lite efter mannens mobil som han inte hittade, vilket jag försökte hjälpa till med att lösa redan från mitt jobb - hur lätt nu det är, hmm.. Sedan for jag till förskolan och hämtade min 5-åring som dagen till ära var samarbetsvillig, i synnerhet när hon fick höra att vi skulle tíll mitt träningsställe och att hon skulle få åka hiss upp - jippi!
Vi for alltså vidare dit och jag försökte sätta ihop ett pass till morgondagen. Sedan snabbt hem med en inte lika samarbetsvillig 5-åring längre, för att hämta simkläder till henne. Hon hade somnat i bilen vilket kunde förklara hormonrubbningarna. Mötte mannen i förbifarten när vi åter rullade ut från infarten, mobilen var nu hittad till allas lättnad. Simning för minstingen i en halvtimmes tid och sedan var det mat som gällde. Jag somnade en stund hos henne när jag läst boken färdigt, men det gjorde inte hon. Har man redan sovit i bilen är man ganska utvilad en stund men denna kväll förflöt ändå ganska smidigt. Resten av familjen kom hem från träning och shopping. Jag försökte få ihop hela passet men hjärnan var alldeles för luddig pga sömnbrist. Så nu har jag mailat min mentor som ändå står som instruktör på passet imorgon och hoppas att hon vill ta det. Risken är just nu stor att jag brakar ihop om jag inte drar ner lite på takten.. Nu ska jag gå och lägga mig och SOVA tillsammans med min man. Sov så gott..

Det var otroligt jobbigt att stiga ur sängen imorse, men vad gör man inte för de nära och kära som fyller år. Jag höll dock på att spränga tidsgränsen jag satt upp för mig själv. Jag skyndade att göra mig själv i ordning först och sedan var det till att lägga på ett kol. Koka kaffe, koka ägg, fixa goda färslimpe-smörgåsar och ägg med sill-smörgåsar och annat gott att äta. Därefter skyndade jag mig upp för att väcka de stora barnen samt skriva kortet vi gömt så väl kvällen innan. Ner igen, ut och hämtade tidningen, delade upp paketer och tidning mellan barnen och sedan bar det av till sovrummet där födelsebarnet låg och sov. Vi gav våra underbara morgonröster ton i form av "Vi gratulerar.." och belönades med kramar:). Sedan var det för min del att skynda iväg till mitt jobb medan övriga familjemedlemmar kunde avnjuta den goda frukosten. Själv fick jag förvisso god gröt men också sorgligt torra smörgåsar med endast ost att välja på till pålägg - suck.. En av mina små inskolningar var kel-och myssugen när jag kom och det finns inte många bättre sätt att starta sin arbetsdag på. Idag diskuterade vi upplägget på vår verksamhet, skönt att vi inte bara tycker exakt likadant i allt utan har möjlighet att öppna upp för nya vinklar. Vissa saker verkade det inte som jag och min ena kollega tyckte exakt lika om men ju mer vi pratade om det så stod vi inte speciellt långt ifrån varandra med det vi ändå ville nå fram till. Det kommer antagligen att bli hur bra som helst:). Snart åt vi lite frukt och sedan hjälptes vi åt med att få ut barnen. Idag stannade jag inne under denna stund för att ta tag i mitt ansvarsområde som rör julen. Jag påbörjade arbetet med sångkort till barnen men hann inte så långt som jag hoppats, så det blir antagligen till att ta hem och fixa resten hemma. Efter arbetstidens slut bar det iväg till hemorten för att gå på utvecklingssamtal med 5-åringen. Hon fick också vara med detta året och tyckte det var hur kul som helst - en liten stund.. Sedan fixade hon med sina teckningar som hon gjort, det fanns en fin hålslagare som hon fick låna så det blev en massa tjusiga hål i teckningarna. Därefter skulle en kompis till minstingen följa med hem men här hade på något sätt uppstått ett missförstånd, men till slut fick jag löst detta och allting var frid och fröjd. Vi for hem och jag bakade en lactos- och glutenfri kladdkaka för att fira mannen. 5-åringens kompis är glutenallergiker så det vore ju något dumt att chansa;). Full rulle på tjejerna men de var vid väldigt gott mod hela tiden. Kompisens mamma ringde och berättade att de på dagis hade gett flickan vanligt knäckebröd att äta, tydligen hade det här uppstått ett missförstånd. Det var meningen att de skulle börja låta henne äta och dricka kost med vanliga mjölkprodukter men absolut inte det som där finns gluten i. Hon ville bara förvarna att det kunde hända att flickan skulle bli illamående och i värsta fall kasta upp. I så fall skulle vi ringa mamman så skulle hon komma meddetsamma men sa samtidigt att det inte brukade flyga på så hastigt. Som tur var verkade flickan hur pigg som helst under sin vistelse hos oss, däremot ska de åka iväg på lite weekend så jag håller tummarna att reaktionen uteblir. Desto bättre att min kaka var både gluten- och lactosfri samt serverades med lactosfri grädde:). När kompisen blivit hämtad var det dags att fixa maten - färskpasta med lövbiffsås.. Smarrigt tyckte alla utom minstingen, som nu började ladda för en riktigt uppfriskande konflikt. Killarna åkte iväg på fotbollsträning, tonårstjejen gick till stationen och mötte upp en kompis som var på väg hem och jag lämnades med ensam med "röj" och en konfliktstinn 5-åring - jippi!!
Det började lugnt och byggdes sakta men säkert upp till ett utbrott, vilket kom så småningom. Nu blev jag så trött på detta så hennes konsekvens blir att hon inte får sitta bredvid mig vid matbordet återstoden av denna veckan och ett kompisstopp på lika lång tid. Rätt eller fel det vet jag inte men jag vet att vi behöver en paus från varandra i vissa situationer så de övriga situationerna blir mer positivt laddade. Slutligen kom hon i säng på tok försent men så fick det bli denna kväll. Då blev det dags för mig att planera mitt step-pass som jag ska hålla till viss del i på torsdag. Där satt jag med block och penna rätt upp och ner och höll på att somna, så efter en stunds övervägande gav jag upp och fixade istället lite glögg till mig och mannen. Den stora dottern som tidigare under kvällen fick "tuppjuck" på sin lillasyster då hon tyckte att hon betedde sig oacceptabelt mot mig, hade skrivit en önskelista inför julen innan hon sa godnatt och gick till sängs. Sonen som blivit så otroligt förkyld, hade också han skrivit önskelista innan vi fick "kasta" honom i säng:). Dessa läste jag igenom innan jag gick upp till mannen och drack min glögg - stark men god.. Därefter hamnade jag framför datorn för att skriva lite, men nu får det vara slut för idag. Sov så gott..

Pengabrist

Idag är troligtvis dagen då jag inte kommer att skriva så mycket. Jag har känt mig ganska nere idag. Det började med att jag satt på toalettstolen med tårarna rinnande nerför kinderna när jag insåg att maken har födelsedag imorgon och det finns knappt pengar på kontot att köpa present för. Han tyckte att det var fint nog med en god middag imorgonkväll men det tyckte inte jag.. Alltså, varför betyder pengar så mycket här i livet?
Ibland känns det så orättvist när det verkar som att vi kan vända ut och in på dessa pengar hur mycket som helst och ändå vill de aldrig räcka till ändå. Vi försöker alltid se till att våra barn ska få vad de behöver först och främst och ändå får de avstå ganska mycket jämfört med många kompisar. Julen som nu står på tröskeln känns redan som den står mig upp i halsen. Jag skulle så gärna vilja ge mina barn, i synnerhet de två stora, det där lilla extra som jag vet att de innerst inne önskar sig så hett, men det går helt enkelt inte. Ändå får de bara hälften av vad kompisarna får och ibland känns det så j-a orättvist. Jag missunnar absolut inte någon annan att ha det bra men i dagens Sverige syns ett alltmer klassindelat samhälle. Både jag och min man har kämpat med att plugga på högskola när våra stora barn var små, vi har redan levt fattigt men då hade vi gnistan kvar - vi gjorde ju detta för att få det bättre.. En stor missräkning bara - vi valde utbildning som ledde till yrken inom skola och barnomsorg och här får man absolut inte klappa sig på axeln och säga:"Jag är bra på detta och därför tycker jag att jag är värd en lön på 30000:-/mån. Nej, mannen har jobbat med sitt i 11,5 år och jag med mitt 7,5 år och bådas mannens lön ligger precis ovanför 23-strecket och min ett par 100 under. Jag jobbar nästan heltid och min man har två x-tra jobb, vi bor relativt billigt och har visserligen två bilar för att kunna ta oss till våra jobb men absolut inga flotta sådana. Vi själva unnar oss nästan aldrig något i klädesväg el.dyl och då känns det skitjobbigt att vi inte ens kan ge varandra en ordentlig födelsepresent när vi fyller år. Nog om det. När jag kom till jobb mådde jag inget vidare idag pga ovanstående och sedan hade dessutom 5-åringen fått mig att börja lipa också. Jag orkade bara inte vara hennes mamma denna morgon. Så´klart blev vi försenade till mormor och morfar där hon skulle vara idag, så det var bara att åka vidare direkt. Jo, jag var faktiskt i tid på arbetet idag ändå:). Med detta arbete jag har måste man ju ändå vara i hyfsat skick, barnen kan ju inte rätt gärna hjälpa att jag inte har råd att köpa presenter som jag vill. Jag och mest den ena kollegan pratade om detta så jag fick "kräkt av mig" lite - stackars henne!! Precis när hon skulle gå hem kom en kollega från en annan avdelning infarande och tyckte att vi fortsättningsvis skulle tvätta själv för hon tyckte det var jobbigt att behöva hämta in vår tvätt också. Tja, detta har jag pratat med en av hennes kolleger om som tyckte att vi två kunde göra som vi ville men att vi kunde tänka på att gå in och hämta vår tvätt själv också. Detta vet jag att mina kolleger har gjort, själv har jag alltid gått hem den tiden på eftermiddagen, men tvätten har hängt i torkskåpet dagen efter. Jag försökte få henne att se mig i ögonen och säga att mina två kolleger INTE hade gjort sina plikter men allt bara flummades runt så jag gav upp. Istället sa jag att vi tar en annan dag till tvättning så slipper vi dessa trista diskussioner. Sedan fick jag lite ångest att min kollega som stått i hallen skulle tro att jag i föregående diskussion menade att jag var missnöjd med hennes och min andra kollegas arbetsinsats, så var det inte menat men det kan bli fel när man ska vara sarkastisk och ännu mer fel när man har oroliga tankar i huvudet samtidigt som man ska vara skärpt i andra lägen också. I alla fall var det inte några sura miner efteråt när jag kom in med mina barn på andra avdelningen. Efter jobb bar det iväg för att se vad jag ändå kunde fixa i födelsepresent och det fick bli lite halvfattiga alternativ mest för att där ska vara någon paket, eller förresten det är inte riktigt sant, där finns faktiskt en tanke med dem men jag önskar så att jag kunnat köpa något mer rejält. Sedan skyndade jag att hämta minstingen på väg hem. Henne fick sedan mannen ta hand om då jag glömt avboka min och tonåringens träningspass idag. Det var ändå skönt att få fokusera på något annat ett tag och att komma hemifrån. Just nu är det som min minsta håller på med en frigörelseprocess från mig och därför startar konflikter hela tiden, samtidigt vill hon vara väldigt nära mig och inte släppa taget och jag skäms för att säga det, men det är inte varje dag jag orkar med detta. Därför var det skönt att komma iväg en stund för mina ledsna känslor hade inte försvunnit helt. Imorgon ska jag förklara mig för mina två goa kolleger på jobb att jag inte på något sätt menat att hänga ut dem om det har uppfattats så. Jag ska stiga upp tidigt och tillsammans med mina barn sjunga för Kärleken innan jag far iväg till jobb. Framförallt ska jag försöka må bättre och vara mer positiv. Nu ska jag däremot gå och lägga mig. Sov så gott..

Idag vaknade jag med 5-åringen lutande över mitt huvud med frågan "Kan jag få en macka nu då?" Den frågan kunde jag inte ens minnas att jag hört tidigare på morgonen. "Ja, det är väl klart.", sa denna ångestfyllda mamman som samtidigt undrade hur länge lilltjejen varit vaken egentligen. Sedan hörde jag att hon hade satt igång en film och då förstod jag att hon hade hållt sig sysselsatt och ingen större nöd hade gått på henne - puh!
Idag hade maken och sonen åkt iväg redan vid 7.30 på morgonen för att spela fotbollscup och tonåringarna sov så´klart länge. Upp ur sängen tog jag mig i alla fall och då visade klockan på 9.30, inte konstigt om det sög i tarmen på minstingen. Några telefonsamtal först bara, min mor ringde för att höra hur det var och hur det gick för sonen i cupen. Det gick inte att svara på då min man vid sådana tillfällen blir helt döv när det gäller ringsignaler - jag hade försökt få tag på honom två gånger redan. När jag precis börjat ta fram frukost så ringde telefonen igen och då var det svärmor som undrade om jag visste något om vilken tid sonen skulle spela nästa match. Detta kunde jag inte heller svara på då matcherna lottas ut först när man kommer dit för att delta i cupen och jag hade ju fortfarande inte nått maken ännu. När luren var pålagd släntrade tonåringarna nerför trappan och de var gulliga nog att hjälpa till att fixa fram frukosten. Givetvis ser jag bara till att njuta vid dessa tillfällen för det är inte varje gång det är lika kul att hjälpa till när man är tonåring, även om jag faktiskt inte kan klaga nämnvärt på dottern. Vi åt frukost i lugn och ro och pratade lite om gårdagen. Min stora tjej blev helt såld på den lille killen som var här hemma igårkväll och det verkade ganska ömsesidigt då han självmant klättrade upp i hennes knä och ville sitta där och äta, i alla fall under en liten stund:). Kvällspostenförsäljaren kom och givetvis hade jag inte några kontanter hemma, så det fick bli 25 kr i enkronor - jippi!
5-åringen ringde kompisen från igår för att höra om hon ville leka samt gå till pulkabacken. Kompisen var för tillfället med sin pappa i replokalen, men hon hade också tjatat hela morgonen om att få leka med min lilltjej så vi bestämde att hon skulle ringa så fort hon kom hem därifrån. Sedan ringde äntligen maken och berättade då att killarna åkt ut och att de snart var på väg hem. Jag fick röjt undan det mesta med bäddning, diskning, tvätt och annat tillhörande morgonplock. Männen i mitt liv kom för en stund sedan när jag precis satt mig framför datorn en stund och redan har min Stora Kärlek somnat i soffan en stund, sonen har stuckit ut för att umgås i snön med kompisar, tonårsdottern har följt pojkvännen till stationen och 5-åringen har bjudit in ännu en kompis att följa med till backen - hmm.. hon kom nu och minstingen har inte ens några kläder på sig ännu!! Jag ska därför genast gå ner och hjälpa henne med detta så jag återkommer nog fram emot kvällskvisten igen. Hej så länge:)..
Jaha, då är jag tillbaks framför datorn igen efter en pulkasväng i backen.
Efter att jag avslutat min tid framför datorn tidigare idag så skyndade jag mig ner för att hjälpa lilltjejen på med understället. Hon var dock inte så bekymrad över att springa runt i bara trosorna när kompisen kom, men hur kul kan det vara för kompisen i sin tur att se min lilla tjej springa runt som om hon nyss stigit ur sängen. Ja, jag vet inte men hon lovade min dotter att hon i alla fall inte skulle skratta åt henne för det och med det tycktes allt som att saken var ur världen. När jag kom in i bilden kom dock kläderna på. Sedan lät jag mannen sova en stund till i soffan undertiden som jag skulle göra fika att ta med oss till backen. När jag då stod där och gjorde varm chokladmjölk så bestämde jag mig för att strunta i att fixa mer att ta med. Jag hade en tanke om att vi inte skulle bli så långvariga utan istället gå hem för att äta middag snart. Sagt och gjort.. Därför väckte jag maken och sa att det var dags att göra sig i ordning. Då kom givetvis frågan om vad jag hade gjort för matsäck, suck... Jag svarade att jag lagt ner detta projekt och det visade sig att det inte var särskilt populärt. Det var väl själva tusan, tänkte jag men bet ihop och gick ut i köket för att fixa matsäcken. Därefter började jag hjälpa min minsta med att fixa fram ordentliga kläder att ha på sig och det visade sig att det inte skulle bli det enklaste. Nä, det var fel på strumporna, sedan var det fel på vantarna och under denna tiden springer mannen runt och fixar vad han ska ha på sig. Efter en liten stund kommer frågan om jag vet var hans skidbyxor är och efter diverse förslag från mig utan resultat, samtidigt som 5-åringen började strejka medan hennes kompis sprang ut och in genom dörren började mitt tålamod att tryta. Först lite, sedan lite till innan jag slutligen tappade det på vägen någonstans. Under denna tid hade jag fått frågan av maken om jag var på dåligt humör men nu fick det vara nog!
Han var på dåligt humör för att jag inte meddetsamma fixat fikan som jag sagt att jag skulle och sedan för att jag inte var färdig när alla andra var det. Jag förklarade, ganska irriterat förstås, att det var riktigt frustrerande att han var irriterad trots att jag faktiskt gjort i ordning fikan och ännu värre att jag skulle lösa hans problem med skidbyxorna samtidigt som jag hade en pågående konflikthantering med 5-åringen och att han slutligen inte kunde förstå varför jag inte var helt färdig när alla andra var det. Är det konstigt??
Till backen kom vi i alla fall och jag fick åka pulka några gånger. Minstingen som vågade åka slalom förra året vågade inte åka på pulkan själv idag, så det blev åka av för hennes mamma också. En liten fikapaus för sakens skull hann vi också med och det smakar väldigt gott utomhus, fast idag smakade chokladmjölken allt annat än gott. I all stress hemma innan vi kom iväg så hade jag glömt att hälla ut vattnet ur termosen innan jag fyllde på med choklad - inte konstigt att det blev så mycket kvar av drycken i kastrullen:). Några åk till blev det innan vi först drog hem dotterns kompis från igår på pulkan och sedan fortsatte dra vår egen tjej hem. En liten paus blev det nu men det blir snart dags att fixa fram maten innan klockan blir alltför mycket. Tonåringen har idag ångat ansiktet och fixar med acnemedel för att bli av med lite småacne - rena skönhetsbehandlingen!
Hon var supergo mot lillasyster när vi kom hem från backen. Då hade de lite tjejmys i soffan med bokläsning under filten, så mysigt. Sonen träffade vi i backen med vinterjacka, joggingbyxor och gympaskor(!). Han blev underkänd av sin mamma och fick en tidsbegränsning med den klädseln i vinterbacken vilket han absolut inte kunde förstå - så kallt var det ju inte.. Nej, bara -5 grader!! Han kom i alla fall också hem för en stund sedan. Därför ska jag nu avsluta mitt skrivande för att gå ner och fixa maten undertiden min make, som nu är förlåten:), håller på att tända kaminen. Ett skönt avslut på helgen!
Ha en fortsatt bra kväll..

Jaha, så var vi komna till mitt första helgbloggande:). Morgonen började med att klockan ringde vääldigt tidigt då jag hade tänkt gå upp för att hänga upp och slänga in tvätt i torktumlaren. Under gårdagen hade mannen med stort M i mitt liv hängt upp tvätt samt satt igång en ny maskin - trodde han.. När jag sedan var på väg att gå till sängs tog jag rundan om tvättstugan för att hänga upp denna tvätt, jag visste att jag behövde ha ett par träningsbyxor torra tills idag nämligen. Nu var det så att tvätten som var i maskinen var snustorr och tvättmedlet låg där så fint i sitt fack, men maskinen var inte igångsatt. Det var bara att trycka på knappen och få igång den och det var detta som var anledningen till att jag skulle upp så tidigt, byxorna behövde hinna bli torra också. Givetvis hade jag tänkt gå och lägga mig en stund till efteråt men nu valde jag istället att i sömnens tecken bara stänga av (slå till, om man ska vara ärlig) klockan och vända mig på andra hållet. När jag sedan vaknade fick jag vara snäll och slänga in byxorna i torktumlaren på luftning, mer vågade jag inte då detta material inte får tumlas egentligen. Jag slängde i mig en halv fralla innan det blev dags att ge mig av till träningsstället. Min käre make tog sig an att köra mig dit då vi inte hade hämtat tillbaks vår egen bil ännu och då den lånade var en automatare som jag aldrig kört förut. Då det var ordentligt med snö ute ville jag inte testa mig själv med denna utmaning och på vår lilla golf fanns det fortfarande inte några vinterdäck påsatta. Alltså fick jag privatchaufför till gymmet och det var ganska avkopplande. Idag var det maratondag här vilket innebar att man kunde prova på flera olika pass, en del man känner igen men med nya upplägg och några helt nya pass. Jag hade redan innan bestämt mig för att gå på ett "Total Body-pass" då denna för dagen inhyrda instruktör skulle vara väldigt duktig tekniskt och bra på att förklara vad vi gjorde samt varför vi gjorde det. Hon var vääldigt duktig och det blev helt klart en inspirationskick när det gäller nya rörelser mm. Däremot var det rent muskulärt ett tufft pass och vi får väl se om jag klarar av att gå eller borsta tänderna själv på måndag, för träningsvärken kommer med all sannolikhet som ett brev på posten. Envis som jag är slutar jag inte göra styrkeövningarna än att det känns som att jag till slut måste hämta kraft ända nerifrån fötterna för att orka, suck... denna envishet. Efter detta passet stannade jag kvar för att få inspiration till step-pass. Denna instruktör är väldigt duktig också vet jag. Hon har varit instruktör på ett annat gym för många år sedan och där jag också tränade då ett tag. Så då kan ni ju se framför er hur jag sitter kvar där på brädan och väntar på att passet ska dra igång när en kvinna kommer fram och frågar mig om det är så att vi ska ha brädor till kommande pass. Denna tanke hinner fara igenom mitt huvud, men som tur är inte ut genom munnen också: "Det är väl klart att vi ska ha brädor när det är ett step-pass. Så länge har du väl tränat så att du faktiskt har kunskap om detta självklara". Ur min mun kommer istället:"Jaa.., det ska vi väl? För det är väl step vi ska träna nu?" Det var det inte!!
Vilken tur att tankeverksamheten inte gick helt på tomgång denna dag utan att tanken slog mig att jag faktiskt kunde ha misstagit mig, vilket jag bevisligen hade gjort. Nej, det var inget step-pass, det var ett afrodans-pass(!!). Jaha, då var det väl bara att sätta tillbaks brädan på dess plats och istället slänga av skor och strumpor för nu var det dags att göra en resa till savannen i Afrika!! Jag ska ärligt säga att jag var något skeptisk till det som komma skulle men att jag är glad att jag tycker att man ska prova innan man säger om något fungerar eller ej. Det var ett väldigt annorlunda men ack så roligt och frigörande pass att vara med om. Jag såg en del som jag kunde se på hela deras kroppsspråk att de inte klarade av att slappna av och "slänga" med kroppen på det sätt som utmärker denna träningsform och då funderade jag på om de inte är så trygga med att röra sig på ett så hämningslöst sätt. Däremot upptäckte jag att det passade mig betydligt bättre än vad jag ens kunnat drömma om. Dels har jag kommit över den gränsen att vara rädd för vad andra ska tycka eller tro att jag gör bort mig om jag gör si eller så och dels behövde nog min kropp denna form av rörelsemönster då jag pga mitt arbete kan känna mig kroppsligt och själsligt sliten då och då - SKÖNT..
Mannen hämtade mig efter min träning och berättade på väg hem att vår minsta hade sovit tills kl 10.15 idag och nu var på pulkabacken med en kompis och föräldrarna till denna. Då mamman till kompisen skulle vara ensam med barnen på kvällen tyckte min man att de lika gärna kunde komma hem och äta hos oss vilket jag också tyckte var ett bra initiativ. Däremot kunde jag glömma min tilltänkta eftermiddagsvila, nej(!) nu blev det fart i denna trötta kropp. Först körde jag mannen och sonen till fotbollscupen de skulle till, sedan for jag hem och såg till att fuskstäda, dvs sopning istället för dammsugning denna dag, Sedan var det till att ligga på tonåringarna uppe på min stora dotteras rum så att det blev snyggt och i ordning där. De fick också komma ner och hjälpa mig med att tömma diskmaskinen. Detta gjorde de utan knot och det var jag verkligen tacksam för:). Själv duschade jag, ringde mamman till flickan som min minsta lekte med för att höra om allr var ok och därefter gjorde jag en typisk "handla först och tänka sedan". Det var så att jag på min mail hade fått tårtor som var både humoristiska och som spelade på det sexuella. Jag kallade på min stora dotter för att visa dessa bilder för som jag kom ihåg dem skulle det bara vara en eller två bilder som var ganska "vulgo" och de kunde jag ju alltid hålla för tänkte jag - eller kan man ju undra om jag tänkte över huvudtaget.. I alla fall tyckte tonåringarna att bilderna var ganska roliga men när de var sedda så konstaterade min största att:"Nu har mamma ångest:)", varpå jag gjorde ett försök att ursäkta handlingen - men vilka tårtot(!), för att inte nämna konstnärerna som bakat dem. Pojkvännen till dottern sa tröstande att han sett betydligt värre saker när han ibland gick in och kollade vad hans pappa och dennes kompisar kunde skicka till varandra.. Tja vi är väl bara människor antar jag, men dock sådana som vill skydda sina barn någorlunda från vissa saker. Stackars pappa om han inte vet att sonen kan gå in och se hans mail, men samtidigt ganska komiskt:).
Nu fick jag i alla fall bråttom iväg för att handla mat till kvällen och när detta var gjort for jag och hämtade minstingen. Sedan bar det av hemåt för att fixa mig i ordning, laga mat och bada dottern. Jag hade hunnit med det mesta när vännerna kom. Vilken tur att mannen och sonen kom nästan samtidigt för då kunde jag fixa mig i ordning lite snabbt. Vi åt smarrigt tilltugg till förrätt, god mat & dryck samt en god efterrätt med kaffe till. Sedan var alla proppmätta. Tonåringarna gick iväg en sväng till en kompis, sonen letade tekniska prylar på blocket, småflickorna lekte kanonfint hela kvällen och kompisens lillebror somnade snart gott i vagnen. Vi tre vuxna slog oss ner i soffan där vi satt och pratade och kopplade av en god stund. Så småningom blev det dags att avrunda kvällen varpå mannen somnade i soffan på ovanvåningen och jag hamnade framför datorn en stund. Nu tänker jag dock avrunda och för en gångs skull komma i säng utan att utföra en massa "måsten" innan jag kan sova.
Sov så gott..